Vilken SM-vecka våra hundar har bjudit oss på.

Ständiga pallplaceringar och med tre pallplatser på finaldagen!
 - Chili vinnare över 480 meter.
 - Izzy enda tik och tvåa i finalen i Sprint-SM.
 - Tea trea i finalen i Tik-SM.

En liten funderare har jag dock fått vad det gäller vissa människors inställning till tävlandet och vilka känslo-yttringar det medför. Det är såklart tråkigt när det blir en femte- eller sjätteplacering, men allt kan hända efter det att hunden är satt i startboxen och dörren stängd, inget kan tas för givet.

Vad vi vill och önskar är självklart att våra hundar ska få så bra placeringar som möjligt i loppen.
Vore korkat att tävla annars. Men jag kommer aldrig försöka sänka nån för att dennes hund var snabbare än min i loppet. Det är dagis-nivå.

Här är ett pinfärskt, konkret och självupplevt exempel som fick mig att haja till, ingen stor grej – men ändå en grogrund till obehag:

Final-dag under SM.
Jag var strålande jätteglad över Teas pallplats i finalen. Jag hade knappt fattat att hon lyckats ta sig dit och där sprang hon sen i mål som duktig trea!

Direkt efter loppet och prisutdelningen, väl ute i depån igen fick jag, rakt i ansiktet av en stramt leende person som inte äger någon utav SM-finalisterna utan endast var handler:
”- Jo…du sa ju att du var så himla glad ….men hon slog ju bara två gamla pensionärer…”

Jag förstår inte grejen med att försöka ta ner glädjen för den som är glad för att ens hund tagit en bra placering. Är det för att det gått sämre för en själv och det svider nånstans? Eller pratar vi dålig förlorare?

Det skulle också kunna vara så att om man har klättrat tillräckligt högt på framgångsstegen så känns det desto mer när man väl faller, och kanske är det då man börjar ta ut sin besvikelse på sina alldeles för glada medtävlare. ”F-n, om inte jag är glad ska ingen annan heller få vara det”…Eller?

Jag börjar förstå det där ”knorrandet” jag nån gång fått höra från någon enstaka gammal hundkappare, jantelagen strålar ju så starkt så det är skrattretande: ”Hörni alla nykomlingar - passa er för att visa att ni är glada!”

Tydligen nån oskriven lag som jag har missat.

Råkar jag bli glad i fortsättningen så kommer det naturligtvis fortsätta synas, hur mycket det än skär i vissa andra att jag kan vara glad ”bara för en tredjeplats”.

Jag har varit aktiv i denna cirkus ungefär i fyra år, Hot Green Chili, Toxic Tea Fairy och Delight Day är mina första underbara hundar som alla har tävlat tre, två resp tre år.

Jag anser mig fortfarande vara ganska färsk inom hundkappen, dock inte helt ny, men har bevisligen klarat mig från sånt här tidigare. Har förstås inte haft nån hund förrän nu som visat sig i översta klass där konkurrensen, allvaret och tävlandet tydligen befinner sig på en annan nivå än jag är van vid. Beteendemässigt - medtävlare emellan alltså.

Det är helt fantastiskt – glädjen kom över att Tea sprang så pass bra att hon kom på pallen – inte utav skadeglädje över att hon passerade någon annans hund som kom fyra, femma eller sexa – eller vad nu placeringen för dennes hund blev. Visst, det ena ger ju det andra, men skadeglädje tänker jag inte ägna mig åt. Det är mycket roligare att känna att man kan säga grattis till någon annan med sann känsla. Det hör mer till sporten än något annat.

Extra glad är jag för att den här sanna känslan också finns och lever i den klubb vi tillhör, GHS. Det gör det hela så mycket roligare att hålla på. Den där oskrivna lagen har funnits även inom GHS, det vet jag, men det var då.

Idag ska det mycket till för att den ska få fäste igen.